Da Dåggs å pussar

Jag kommer hem trött.
Alltid trött förresten.
Börjar om: kommer hem trött och sliten från jobbet. Ögnar igenom dagens post, ropar hej till barnen och sätter mig på golvet hos Da Dåggs. Det tar ungefär tre sekunder för Texas att skutt-vifta sig  fram till mig  och pussas hårda knuffpussar mot min näsa. Tyra viftar på hela sig och inspekterar noggrant mina öron för att sedan ge mig EN puss på örsnibben. Av Texas blir man fullkommligt överöst av pussar men Tyra hon är typ trehundra gånger mer sparsam. 
Man får EN puss, k a n s k e.....

Kramp, stroke, massage och stackars stackars Mannen

Han den där mannen jag är gift med, min älskade, han får stå ut han.
Med mycket får han stå ut.
Med mig.
Mycket mig.
Som i natt till exempel. Jag jobbade, så Mannen fick gå och lägga sig själv.
Trött, sur och färdigjobbad kryper jag ner i sängen ett par timmar senare.
Lyckas väl somna till slut.
Vaknar med ett ryck av att halva ansiktet har omväxlande kramp och tics.
Väcker Mannen:
-Hjälp jag har fått en stroke!!! Mitt aaaansikte!
Han tänder sänglampan och tittar på mitt ryckande ansikte:
- Du har ingen stroke, du är bara stressad, säger han.
Vi släcker igen.
Jag är orolig och rastlös och kan inte sova.
Mannen sover lugnt.
Det är storm ute.
Jag snurrar kallsvettig runt under mitt täcke. Jag mår illa.
Tänk om jag blivit magsjuk? Eller matförgiftad....åh nej. Orkar inte.
Väcker Mannen. (Fråga mig inte varför jag väcker Mannen, okej?)
- Jag mår dåligt, måste nog spy, kvider jag.
- Älskling, svarar han, du är inte sjuk - du är bara stressad. Det blir alltid så här när du är stressad. Sov nu, svarar han.
- Nej, kvider jag, jag är sjuk på riktigt! Mår inte du dåligt? Är du ok i magen? Nu kvider jag lite mer hysteriskt..
- Gumman, jag mår bra. Jag tycker synd om dig som mår så dåligt. Kom ska hjälpa dig.
Och så sätter han sig upp, Mannen, mitt i natten, mitt i stormen, och masserar min hårbotten. Han masserar tills jag somnar.
Jag hade sovmorgon.
Mannen fick gå upp som vanligt klockan halv sex.
Stackarn.

Sanne Salomonsen goes Kristina Lugn

Okej, jag är 45 plus. År alltså.

Jag har alltid varit en jeans-tjej. Antar att just -tjej övergått till något i stil med -tant eller möjligen -kärring. Låt gå för det då: jag är en jeans-kärring.

Ibland önskar jag att jag var en sådandär underbar människa som gillar klänningar och kjolar och sånt. Men nej, ack nej - jag är en jeans-kärring. På sommaren är jag shorts-kärring.

Jeans till vardags och jeans till fest. Lite rock'n'roll om du förstår vad jag menar.

Jeans, rock'n'roll och 45 plus börjar kännas....äh jag vet inte. Gammalt?

Typ övervintrad Sanne Salomonsen goes Kristina Lugn.

På lördag, imorgon, förväntas jag vara på fest.

What to ware?

Hjälp mig.

Typ liksom

Jo, men så är det. Jag är typ gammal. Liksom.
Nej, jag nojjar inte - jag konstaterar faktum.
Så är bara frågan om jag är för gammal för en del saker.
Och i så fall exakt vad är en del saker?
Det är inte lätt det här.
Vem fan sa att man skulle bli klokare med åldern?