Punkt ba'

Jösses vad jag hör mycket om jag lyssnar.
Igår lyssnade jag på den där legitimerade mannen  som jag träffar regelbundet. Legitimerad själs-trassel-utredare är han visst. Han säger alltid så kloka saker, bland annat: "Här står jag och kan icke annat, Gud hjälpe mig, amen!" - ja fast utan slutknorren med Gud då.
Och jag lyssnar. Och jag ska stå. Inte backa, utan stå kvar. Stå kvar p u n k t. Utan att förklara, bara punkt.
Han säger att jag har rätt till det. Jag har min plats. Han säger att det kanske kan vara så att andra inte förstår det, ibland. För det har hänt, mer än många gånger, att jag backar när det blåser lite.
Men nu ska jag stå.
Punkt.

Älskade hund



Texas vilar på fårskinnet



Han vill ju bara så väl min hund. Min allra finaste Mr T, ja eller Texas som han heter egentligen.

Mr T är inte den smidigaste Kerry Blue Terriern här i världen, snarare tvärt om: han skulle utan problem kvala in bland botten-tio.

Att beskriva honom som en klumpig Toker är liksom ganska rätt.

Glad och yster kommer han allt som oftast springandes. Han galopperar med frambenen och gör ystra skutt. En del av de där skutten är tyvärr som kläng-hopp mot nästan alla människor. För nästan alla människor är till för att gosa och leka med Mr T, vare sig de vill det eller inte, verkar Texas tycka. Då händer det ibland att de där kläderna som människorna har på sig går lite sönder...

Ibland gosar han med soffbordet, ja alltså han har kommit på att man kan ställa sig under soffbordet och liksom trycka ryggen uppåt mot bordet och fara runt. Jag antar att han tänker att soffbordet är en slags rygg-kliare.

Det tänker inte jag kan jag säga, för det är inte roligt med utspillda drycker, välta vaser och svajande levande ljus...vi får liksom passa honom där. Det räcker med ett NEJ, så slutar han, men det glöms liksom bort mellan gångerna. Blir det NEJ med soffbordet brukar det bli gos i soffan istället - om han får lov att hoppa upp - och det får han ju nästan alltid. Favoritplatsen i soffan är på ett fårskinn.Varmt och mjukt. Man kan nästan inte se vart hunden börjar och vart fårskinnet tar vid.

Det är väl bara så att Mr T inte tror något ont om någon.
Det gör mig glad.

Jag tänker att det måste vara skönt att ha det så.

Min allra finaste TexMexare.
Puss på nosen på dig.

Eksem liksom

Idag är en sådan där dag då det liksom kliar i själen. Det kryper oroligt under huden. Rastlös, så fruktansvärt rastlös. Jag behöver smälla någonting eller knyckla till något. Jätte moget.
Eller inte..
Jag har prövat att baka av mig rastlösheten: det blev cocos/citronkakor och hallongrottor. Goda, men fortfarande rastlös.
Om jag hade varit ledig idag så hade jag först sprungit någon mil och sedan styrketränat som en liten blådåre - tills allt kli var borta.
Nu är jag inte ledig. Full dag på mitt "riktiga" jobb och dubbelpass på gymmet - jag ber till Hon där uppe om hjälp med fokus. Det är svårt att hålla tråden och skärpan tillräckligt bra för att instruera klasser när själen har eksem liksom.
Jag hoppas att kliet ger med sig med lite dans, dans till den här till exempel.



Det gör det säkert.
Fokus nu Carina. Fokus.

Syster Gnutta och Ordningsmannen Texas

Syster Gnutta aka Prinsessan aka Tyra, alltid på språng

Tyra har många namn: Tyran, Myran, Flygmyran, Prinsessan Tyra, Insessan - och så kallar vi henne "Syster Gnutta" ibland. Texas har såklart många namn han med, såsom: Limpmackan, min Sockerplast, Kalaskringlan, Mattes Kanelbulle - men mest använder vi Ordningsmannen - för det är det han är, en ordningsman (hund). Han håller koll på huset, flocken och gatan - i stort. När det kommer till varje enskild flock-människas hälsa så är det Tyran som håller koll, eller rättare sagt "Syster Gnutta" håller koll. 

Igår hade jag vansinngt ont i min ena axel. Jag gillar inte att gnälla, så jag försöker bita ihop och vara så "vanlig" som möjligt. Syster Gnutta uppmärksammar det direkt - hon undersöker mina öron, mina ögon, näsan och min mun. Hennes varsamma fnys värmer mig ända in i själen. Texas kollar mig också, men inte alls lika länge - han nöjer sig med en snabbcheck och en liten lätt är-du-ok-knuff, sen återgår han till sin hålla-koll-på-bygget roll.

Under kvällen kommer Tyran lunkandes och puffar på mig lite, hon puffar och när jag säger "hej Tyra" så viftar hon så mycket på svansen att jag tror att hon ska välta.

Med en eller två Kerry Blue Terriers känner man sig alltid ompysslad. Man mår så mycket bättre, så mycket bättre.

Jag går och lägger mig tidigt - resten av familjen är kvar uppe. Ordningsmannen Texas har full koll på bygget.

Tyra tittar till mig. Hon sitter på golvet och lägger sin haka på sängkanten. Jag hör hennes svans vifta mot golvet. Hon vet att hon inte får vara i sängen utan lov - så jag säger "varsågod" och hon hoppar upp. Efter ännu en av Syster Gnuttas öron-ögon-näsa-mun-undersökningar lägger hon sig försiktigt nära, nära mig och suckar tungt.

Så somnar vi, Prinsessan och jag.

Bästa sällskapet.

Curlingmatte

Många hundböcker har jag läst. Väldigt många. Och så har jag fnyst och rynkat på näsan åt en del hundägare (förlåt) som lirkar å grejar å donar med sina vovvar.

Ja men till exempel en sådan sak som att hunden inte vill äta: i böckerna står det att en hund inte svälter ihjäl självmant - det finns inga självsvältande hundar. Alltså, vill inte hunden ha mat när den serveras så ska man ta bort maten omedelbums och invänta nästa ordinarie mattid.

Nåväl.

Nu måste jag göra ett litet tillägg till dig  mamma - jag älskar dig och du är bäst, det som kommer nu är skrivet med kärlek.

Min mamma gjorde inte så med sina hundar, särskilt inte med den ena hunden. Hon serverade nämligen frukostmackan (du läste rätt: frukostmackan) i behändiga munsbitar på fat till hunden som låg under sängen. Hon skjöt in frukostmackan och sa "varsågod" .

Joråsåatt, du förstår, hunden kom inte till frukosten så frukosten kom till hunden. Och jag fnös. För jag har läst hundböcker och

s å  g ö r  m a n  i n t e.

Nu har jag egna hundar.

Min ena hund har en känslig mage så tillvida att han inte klarar av att ha tom mage för länge - sålunda serveras en aptitretare i sängen innan uppgång.

Min andra hund har inte känslig mage men hon får liksom åka med på aptitretaren hon med.

Jag går alltså upp och fixar i ordning ett par skivor ost och ett par Frolicar - för att servera hundarna i sängen. Frolic och ost i små, mycket små munsbitar.

Du ska inte tro att min prins och prinsessa (hundarna) jagar upp sig för en aptitretare i sängen. Icke.

De ligger kvar som om ingenting hade hänt, lyfter möjligen på ena ögonbrynet och äter sålunda, liggandes på sidan, denna aptitretare. Man ska ju inte hetsa upp sig i onödan liksom.

Nä, lämna curlandet till matte - hon är ju bra på det.
Fnys på mig.  F n y s.

Bilden föreställer min Prinsessan Tyra

Sociala svin

Det slog mig plötsligt hur mycket saker jag tar för givet.
Jo, ja, jorå jag är inte den som sticker under stolen med att jag tyvärr tar mina nära och kära för givet titt som tätt, men det var inte just det jag tänkte på den här gången.
Näpp, utan det som slog mig - hårt- var snarare att jag tar förgivet att människor avänder sig av mer eller mindre uttalade sociala spelregler....typ -  tugga med stängd mun, slicka inte av tallriken vid bordet, fjärta inte bland arbetskamrater, rapa inte någon mitt i fejjan, gör rent toan om du sprutlackat den eller så, ljug inte, visa hänsyn, häng inte ut medmänniskor....listan kan bli lång. Listan är nog lång.
Jag säger inte att jag är guds bästa lamm, för det är jag inte, men jag försöker.
Så finns det människor som inte försöker. Människor som tycker att de är bättre än andra och därför inte behöver ens försöka.
Jag har inte råkat ut för många sådana och tur är väl det.
Men så händer det. KaaaaBoooom - mitt i nyllet.
Hur fan gör man med en människa som saknar känsla för vad som är sant och vad som inte är det?
Hur är det meningen att man ska bete sig när man blir ljugen om, mitt framför ens egna näsa?
Hur gör man när man (jag) blir omtalad i tredje person fast jag är helt både fysisikt och andligen närvarande?
Okej okej, först, blir man mest förvånad faktiskt.
Man tänker - okej, vad fan händer? Men sen, när det händer igen, så tänker man lite mera typ: okej, jaha meeeh näe så kan det väl inte vara, jag måste ha hört fel, eller?
Sen blir man (jag) arg. Asförbannad. Rent av skogstokig.
Men vad fan ska jag göra?
Ska man (jag) protestera?
Skrika?
Låta det vara?
Tips mottages tacksamt.

I'm on my ShitList

Jag är en dålig människa. Jag tänker bara på mig själv och saknar helt förmåga att behärska min ilska i situationer då behärskning hade varit typ det e n d a rätta sättet. För att fortsätta: jag är en usel förebild för mina barn, totalt opedagogisk och om ett par år, när barnen sitter hos terapeuten och får hjälp med att läka de skador som jag åsamkat dem, så kommer de att beskriva mig som hänsynslös och oengagerad.
(okej, vassego å hämta andan efter den fet-meningen)
Så - nu är det sagt.
Endast en mor kan älska en sådan som jag.