Älskade hund



Texas vilar på fårskinnet



Han vill ju bara så väl min hund. Min allra finaste Mr T, ja eller Texas som han heter egentligen.

Mr T är inte den smidigaste Kerry Blue Terriern här i världen, snarare tvärt om: han skulle utan problem kvala in bland botten-tio.

Att beskriva honom som en klumpig Toker är liksom ganska rätt.

Glad och yster kommer han allt som oftast springandes. Han galopperar med frambenen och gör ystra skutt. En del av de där skutten är tyvärr som kläng-hopp mot nästan alla människor. För nästan alla människor är till för att gosa och leka med Mr T, vare sig de vill det eller inte, verkar Texas tycka. Då händer det ibland att de där kläderna som människorna har på sig går lite sönder...

Ibland gosar han med soffbordet, ja alltså han har kommit på att man kan ställa sig under soffbordet och liksom trycka ryggen uppåt mot bordet och fara runt. Jag antar att han tänker att soffbordet är en slags rygg-kliare.

Det tänker inte jag kan jag säga, för det är inte roligt med utspillda drycker, välta vaser och svajande levande ljus...vi får liksom passa honom där. Det räcker med ett NEJ, så slutar han, men det glöms liksom bort mellan gångerna. Blir det NEJ med soffbordet brukar det bli gos i soffan istället - om han får lov att hoppa upp - och det får han ju nästan alltid. Favoritplatsen i soffan är på ett fårskinn.Varmt och mjukt. Man kan nästan inte se vart hunden börjar och vart fårskinnet tar vid.

Det är väl bara så att Mr T inte tror något ont om någon.
Det gör mig glad.

Jag tänker att det måste vara skönt att ha det så.

Min allra finaste TexMexare.
Puss på nosen på dig.

Eksem liksom

Idag är en sådan där dag då det liksom kliar i själen. Det kryper oroligt under huden. Rastlös, så fruktansvärt rastlös. Jag behöver smälla någonting eller knyckla till något. Jätte moget.
Eller inte..
Jag har prövat att baka av mig rastlösheten: det blev cocos/citronkakor och hallongrottor. Goda, men fortfarande rastlös.
Om jag hade varit ledig idag så hade jag först sprungit någon mil och sedan styrketränat som en liten blådåre - tills allt kli var borta.
Nu är jag inte ledig. Full dag på mitt "riktiga" jobb och dubbelpass på gymmet - jag ber till Hon där uppe om hjälp med fokus. Det är svårt att hålla tråden och skärpan tillräckligt bra för att instruera klasser när själen har eksem liksom.
Jag hoppas att kliet ger med sig med lite dans, dans till den här till exempel.



Det gör det säkert.
Fokus nu Carina. Fokus.

Syster Gnutta och Ordningsmannen Texas

Syster Gnutta aka Prinsessan aka Tyra, alltid på språng

Tyra har många namn: Tyran, Myran, Flygmyran, Prinsessan Tyra, Insessan - och så kallar vi henne "Syster Gnutta" ibland. Texas har såklart många namn han med, såsom: Limpmackan, min Sockerplast, Kalaskringlan, Mattes Kanelbulle - men mest använder vi Ordningsmannen - för det är det han är, en ordningsman (hund). Han håller koll på huset, flocken och gatan - i stort. När det kommer till varje enskild flock-människas hälsa så är det Tyran som håller koll, eller rättare sagt "Syster Gnutta" håller koll. 

Igår hade jag vansinngt ont i min ena axel. Jag gillar inte att gnälla, så jag försöker bita ihop och vara så "vanlig" som möjligt. Syster Gnutta uppmärksammar det direkt - hon undersöker mina öron, mina ögon, näsan och min mun. Hennes varsamma fnys värmer mig ända in i själen. Texas kollar mig också, men inte alls lika länge - han nöjer sig med en snabbcheck och en liten lätt är-du-ok-knuff, sen återgår han till sin hålla-koll-på-bygget roll.

Under kvällen kommer Tyran lunkandes och puffar på mig lite, hon puffar och när jag säger "hej Tyra" så viftar hon så mycket på svansen att jag tror att hon ska välta.

Med en eller två Kerry Blue Terriers känner man sig alltid ompysslad. Man mår så mycket bättre, så mycket bättre.

Jag går och lägger mig tidigt - resten av familjen är kvar uppe. Ordningsmannen Texas har full koll på bygget.

Tyra tittar till mig. Hon sitter på golvet och lägger sin haka på sängkanten. Jag hör hennes svans vifta mot golvet. Hon vet att hon inte får vara i sängen utan lov - så jag säger "varsågod" och hon hoppar upp. Efter ännu en av Syster Gnuttas öron-ögon-näsa-mun-undersökningar lägger hon sig försiktigt nära, nära mig och suckar tungt.

Så somnar vi, Prinsessan och jag.

Bästa sällskapet.