Han den där mannen jag är gift med, min älskade, han får stå ut han.
Med mycket får han stå ut.
Med mig.
Mycket mig.
Som i natt till exempel. Jag jobbade, så Mannen fick gå och lägga sig själv.
Trött, sur och färdigjobbad kryper jag ner i sängen ett par timmar senare.
Lyckas väl somna till slut.
Vaknar med ett ryck av att halva ansiktet har omväxlande kramp och tics.
Väcker Mannen:
-Hjälp jag har fått en stroke!!! Mitt aaaansikte!
Han tänder sänglampan och tittar på mitt ryckande ansikte:
- Du har ingen stroke, du är bara stressad, säger han.
Vi släcker igen.
Jag är orolig och rastlös och kan inte sova.
Mannen sover lugnt.
Det är storm ute.
Jag snurrar kallsvettig runt under mitt täcke. Jag mår illa.
Tänk om jag blivit magsjuk? Eller matförgiftad....åh nej. Orkar inte.
Väcker Mannen. (Fråga mig inte varför jag väcker Mannen, okej?)
- Jag mår dåligt, måste nog spy, kvider jag.
- Älskling, svarar han, du är inte sjuk - du är bara stressad. Det blir alltid så här när du är stressad. Sov nu, svarar han.
- Nej, kvider jag, jag är sjuk på riktigt! Mår inte du dåligt? Är du ok i magen? Nu kvider jag lite mer hysteriskt..
- Gumman, jag mår bra. Jag tycker synd om dig som mår så dåligt. Kom ska hjälpa dig.
Och så sätter han sig upp, Mannen, mitt i natten, mitt i stormen, och masserar min hårbotten. Han masserar tills jag somnar.
Jag hade sovmorgon.
Mannen fick gå upp som vanligt klockan halv sex.
Stackarn.
