Curlingmatte

Många hundböcker har jag läst. Väldigt många. Och så har jag fnyst och rynkat på näsan åt en del hundägare (förlåt) som lirkar å grejar å donar med sina vovvar.

Ja men till exempel en sådan sak som att hunden inte vill äta: i böckerna står det att en hund inte svälter ihjäl självmant - det finns inga självsvältande hundar. Alltså, vill inte hunden ha mat när den serveras så ska man ta bort maten omedelbums och invänta nästa ordinarie mattid.

Nåväl.

Nu måste jag göra ett litet tillägg till dig  mamma - jag älskar dig och du är bäst, det som kommer nu är skrivet med kärlek.

Min mamma gjorde inte så med sina hundar, särskilt inte med den ena hunden. Hon serverade nämligen frukostmackan (du läste rätt: frukostmackan) i behändiga munsbitar på fat till hunden som låg under sängen. Hon skjöt in frukostmackan och sa "varsågod" .

Joråsåatt, du förstår, hunden kom inte till frukosten så frukosten kom till hunden. Och jag fnös. För jag har läst hundböcker och

s å  g ö r  m a n  i n t e.

Nu har jag egna hundar.

Min ena hund har en känslig mage så tillvida att han inte klarar av att ha tom mage för länge - sålunda serveras en aptitretare i sängen innan uppgång.

Min andra hund har inte känslig mage men hon får liksom åka med på aptitretaren hon med.

Jag går alltså upp och fixar i ordning ett par skivor ost och ett par Frolicar - för att servera hundarna i sängen. Frolic och ost i små, mycket små munsbitar.

Du ska inte tro att min prins och prinsessa (hundarna) jagar upp sig för en aptitretare i sängen. Icke.

De ligger kvar som om ingenting hade hänt, lyfter möjligen på ena ögonbrynet och äter sålunda, liggandes på sidan, denna aptitretare. Man ska ju inte hetsa upp sig i onödan liksom.

Nä, lämna curlandet till matte - hon är ju bra på det.
Fnys på mig.  F n y s.

Bilden föreställer min Prinsessan Tyra

Sociala svin

Det slog mig plötsligt hur mycket saker jag tar för givet.
Jo, ja, jorå jag är inte den som sticker under stolen med att jag tyvärr tar mina nära och kära för givet titt som tätt, men det var inte just det jag tänkte på den här gången.
Näpp, utan det som slog mig - hårt- var snarare att jag tar förgivet att människor avänder sig av mer eller mindre uttalade sociala spelregler....typ -  tugga med stängd mun, slicka inte av tallriken vid bordet, fjärta inte bland arbetskamrater, rapa inte någon mitt i fejjan, gör rent toan om du sprutlackat den eller så, ljug inte, visa hänsyn, häng inte ut medmänniskor....listan kan bli lång. Listan är nog lång.
Jag säger inte att jag är guds bästa lamm, för det är jag inte, men jag försöker.
Så finns det människor som inte försöker. Människor som tycker att de är bättre än andra och därför inte behöver ens försöka.
Jag har inte råkat ut för många sådana och tur är väl det.
Men så händer det. KaaaaBoooom - mitt i nyllet.
Hur fan gör man med en människa som saknar känsla för vad som är sant och vad som inte är det?
Hur är det meningen att man ska bete sig när man blir ljugen om, mitt framför ens egna näsa?
Hur gör man när man (jag) blir omtalad i tredje person fast jag är helt både fysisikt och andligen närvarande?
Okej okej, först, blir man mest förvånad faktiskt.
Man tänker - okej, vad fan händer? Men sen, när det händer igen, så tänker man lite mera typ: okej, jaha meeeh näe så kan det väl inte vara, jag måste ha hört fel, eller?
Sen blir man (jag) arg. Asförbannad. Rent av skogstokig.
Men vad fan ska jag göra?
Ska man (jag) protestera?
Skrika?
Låta det vara?
Tips mottages tacksamt.

I'm on my ShitList

Jag är en dålig människa. Jag tänker bara på mig själv och saknar helt förmåga att behärska min ilska i situationer då behärskning hade varit typ det e n d a rätta sättet. För att fortsätta: jag är en usel förebild för mina barn, totalt opedagogisk och om ett par år, när barnen sitter hos terapeuten och får hjälp med att läka de skador som jag åsamkat dem, så kommer de att beskriva mig som hänsynslös och oengagerad.
(okej, vassego å hämta andan efter den fet-meningen)
Så - nu är det sagt.
Endast en mor kan älska en sådan som jag.

Krig och hallonkola

Krig!
Det är vad jag har här: k r i g. På ena sidan står duktiga, disciplinerade, målinriktade och rediga Carina. Den andra sidan leds av hennes raka motsats: äh-skit-i-det, det-kan-vänta-tills-imorgon och det-är-ändå-kört-idag Carina.
Min ena sida tjatar om mig att ligga lite lägre med kolhydraterna, sköta mellanmålen och verkligen få tummen ut och styrketräna regelbundet. Samma sida har just nu slutit pakt med samvetet som gör sig påmint genom ett envetet mantra a lá springdag-springdag-springdag-springdag....
Ju fler gånger springdag-springdag-springdag-springdag ekar i skallen - desto högre suckar den andra Carinan äh-skit-i-det, det-kan-vänta-tills-imorgon och det-är-ändå-kört-idag.
I mitten någonstans står jag och är sugen på lussekatter och hallonkolor.
Jag tror att jag ska peta in pekfingrarna i öronen och skrika
- Meeeehhh, håll käften!

Da Dåggs å pussar

Jag kommer hem trött.
Alltid trött förresten.
Börjar om: kommer hem trött och sliten från jobbet. Ögnar igenom dagens post, ropar hej till barnen och sätter mig på golvet hos Da Dåggs. Det tar ungefär tre sekunder för Texas att skutt-vifta sig  fram till mig  och pussas hårda knuffpussar mot min näsa. Tyra viftar på hela sig och inspekterar noggrant mina öron för att sedan ge mig EN puss på örsnibben. Av Texas blir man fullkommligt överöst av pussar men Tyra hon är typ trehundra gånger mer sparsam. 
Man får EN puss, k a n s k e.....

Kramp, stroke, massage och stackars stackars Mannen

Han den där mannen jag är gift med, min älskade, han får stå ut han.
Med mycket får han stå ut.
Med mig.
Mycket mig.
Som i natt till exempel. Jag jobbade, så Mannen fick gå och lägga sig själv.
Trött, sur och färdigjobbad kryper jag ner i sängen ett par timmar senare.
Lyckas väl somna till slut.
Vaknar med ett ryck av att halva ansiktet har omväxlande kramp och tics.
Väcker Mannen:
-Hjälp jag har fått en stroke!!! Mitt aaaansikte!
Han tänder sänglampan och tittar på mitt ryckande ansikte:
- Du har ingen stroke, du är bara stressad, säger han.
Vi släcker igen.
Jag är orolig och rastlös och kan inte sova.
Mannen sover lugnt.
Det är storm ute.
Jag snurrar kallsvettig runt under mitt täcke. Jag mår illa.
Tänk om jag blivit magsjuk? Eller matförgiftad....åh nej. Orkar inte.
Väcker Mannen. (Fråga mig inte varför jag väcker Mannen, okej?)
- Jag mår dåligt, måste nog spy, kvider jag.
- Älskling, svarar han, du är inte sjuk - du är bara stressad. Det blir alltid så här när du är stressad. Sov nu, svarar han.
- Nej, kvider jag, jag är sjuk på riktigt! Mår inte du dåligt? Är du ok i magen? Nu kvider jag lite mer hysteriskt..
- Gumman, jag mår bra. Jag tycker synd om dig som mår så dåligt. Kom ska hjälpa dig.
Och så sätter han sig upp, Mannen, mitt i natten, mitt i stormen, och masserar min hårbotten. Han masserar tills jag somnar.
Jag hade sovmorgon.
Mannen fick gå upp som vanligt klockan halv sex.
Stackarn.

Sanne Salomonsen goes Kristina Lugn

Okej, jag är 45 plus. År alltså.

Jag har alltid varit en jeans-tjej. Antar att just -tjej övergått till något i stil med -tant eller möjligen -kärring. Låt gå för det då: jag är en jeans-kärring.

Ibland önskar jag att jag var en sådandär underbar människa som gillar klänningar och kjolar och sånt. Men nej, ack nej - jag är en jeans-kärring. På sommaren är jag shorts-kärring.

Jeans till vardags och jeans till fest. Lite rock'n'roll om du förstår vad jag menar.

Jeans, rock'n'roll och 45 plus börjar kännas....äh jag vet inte. Gammalt?

Typ övervintrad Sanne Salomonsen goes Kristina Lugn.

På lördag, imorgon, förväntas jag vara på fest.

What to ware?

Hjälp mig.